en tildas blogg

Jag kommer på mig själv med att vilja våga och samtidigt fälla krokben för mig själv. Jag blickar framåt - mot en lycklig framtid med mannen i mitt liv och tänker i nästa stund på hur jag och han brukade göra saker på. Jag fäller bokstavligen krokben för mig själv. Framtidsdrömmarna bleknar bort och jag fastnar i ett dystert förflutet. Jag fastnar i det lednsa och det onda. Det som skaver. Jag vill framåt. Jag vill träffa någon ny. Men frågan är om jag är redo. Herreguuud jag förstår att det måste få ta tid, att det är en process, att om jag för att citera michaela forni hade 100% smärta vid uppbrottet och nu ligger på en betydligt lägre procentsats så innebär det inte att jag redan är nere på 0%. Jag känner det brusa upp inom mig i tid och otid. Men jag VILL framåt. Herregud jag är så färdig med att må dåligt och älta och ångra och sakna. Men jag är nog inte färdig, inte egentligen. Det är naturligt att det gör ont och det förstår jag men jag tänker inte låta det uppta hela min vardag. Jag vill kanalisera energin och skapa något utav det. Som dessa texter, låta smärtan flöda genom mig, och in i dessa texter. Men jag måste nog också låta det få ta plats i mitt liv. Låta det göra ont. Handskas med det. Inte trycka undan, trycka bort. Låta sorgeprocessen ha sin gilla gång och sedan, en vacker dag, känna mig färdig. För kom igen, vilken människa är egentligen färdig med sorgeprocessen efter ett uppbrott mindre än tre veckor efteråt? Ingen. Jag måste lära mig ta smärtan, låta den finnas och hälsa på den, inte förneka den, inte trycka undan den men inte heller upptas helt och fullt av den.