en tildas blogg

Jag kommer på mig själv med att oroa mig. Oroa mig över att han ska höra av sig. Att jag ska snubbla över något av hans inlägg på facebook (trots att jag gjort honom "osynlig" för mig). Att jag ska stöta på honom någonstans. I nästa sekund klickar jag mig in på hans facebook-profil, ser något inlägg som någon av hans kvinnliga arbetskamrater gjort och taggat honom i, får hjärtklappning och blir illamående. Säg mig - varför gör vi människor dessa saker?
Jag är livrädd för att på ett eller annat sätt behöva se honom eller påminnas om honom. Jag vill ha ett clean break. Få distans. Ha tid att skapa mig ett eget liv. Som är mitt. Inte vårt. Men så klickar jag mig in på hans facebookprofil!!!! Jag blir uppriktigt sagt tokig på mig själv. Jag vill förstå detta beteende. Handlar det om att jag inte klarat av att släppa honom helt? Förmodligen. Handlar det om ett kvarliggande kontrollbehov? Mycket troligt. Det är dock fortfarande inte logiskt. När jag tänker efter är det väl kanske det ändå. Han var en stor del av mitt liv. I 2,5 år. Trots att jag vill vidare är jag fortfarande i det stadiet att jag längtansfullt blickar tillbaka på vad jag en gång hade och sörjer. Och det är väl okej? Igår var det tre veckor sedan uppbrottet. Himla kort tid egentligen. Märkligt hur man kan hänga upp sig på småsaker tre veckor efter ett uppbrott i tron om att man gör så himla fel eller beter sig märkligt. 

Lugn nu.