en tildas blogg

Med lite perspektiv sedan senaste inlägget skrev har jag fått för mig att detta kanske är precis vad jag behöver. Vad vi behöver. På ett eller annat sätt kanske detta ofrivilliga avstånd oss emellan blir till någonting bra. Jag får ytterligare andrum, ytterligare tillfälle att komma till insikt med allt det som inte är så fantastiskt med dig. Om 6 dagar skulle det vara på pricken 5 månader sedan vi träffades för första gången. Jag vill inte skriva är. Jag vill att det hela ska vara ett avslutat kapitel. Självklart önskar jag innerst inne att du och jag skulle leva lyckliga tillsammans i alla våra dagar. Men det är inte så verkligheten ser ut. Det kommer inte bli så. Det är inte meningen att det ska bli så. Det är inte meningen att jag ska få dig. Du är inte min människa. Du har aldrig någonsin varit min människa. 

"Jag har försökt att ge dig hela skulden fast jag innerst inne vet att den är min" - du har nog många gånger betett dig på ett sätt du inte borde. Lite opassande. Sagt saker du inte borde säga. Tagit på saker du inte borde ta på. Fått mig att känna saker jag inte borde känna. Men du har aldrig korsat gränsen. Du har balanserat på den, kanske övervägt att skutta över. Men du har hållt dig på din sida och att påstå någonting annat vore fräckt. Nej. Jag hade aldrig betett mig som du gjort om jag 1. var i ett förhållande 2. inte hade känslor för personen som var föremålet för mitt beteende. Det kan jag med all säkerhet säga. Vi är dock olika du och jag. Otroligt olika och det faktum att jag inte hade betett mig på ett visst sätt är därför inte synonymt med att du inte hade gjort det. Det är kanske som du säger att det inte har betytt någonting. Att du är likadan mot andra också. Att det bara är sådan du är. Därför är skulden min.

 

Det är skitsamma. Allt som står ovan är skitsamma. Jag ska vidare. Jag är värd bättre. Det svider, det är tungt, det ger mig ångest och gör mig ledsen att du inte längre kommer att vara en del av mitt liv. Jag vill inte överge den relation jag har med dig men jag måste. Jag kan inte stå här och stampa längre. Jag har stampat tillräckligt. Det räcker nu. Vem vet, någon gång i framtiden kanske vi möts igen. Maybe this is what they mean when they talk about meeting the right person at the wrong time. Maybe our time will come. Men den är inte nu och därför säger vi hejdå här. Sätter punkt för det som varit.