en tildas blogg

Jag var inledningsvis kluven till vem inlägget skulle dedikeras till - dig eller mig? Kort därefter insåg jag att det egentligen är en och samma sak. Du och det jag kan skriva om dig är ett resultat av den jag är och vad jag känner. Jag kan liksom inte helt skilja på oss två i den bemärkelsen. Jag kan inte skriva ett helt sakligt inlägg om dig. Därför blir ett inlägg om dig oundvikligen även ett inlägg om mig.

 

Igår morse klev jag in på jobbet på helt okej humör. Varken mer eller mindre. Jag var relativt utvilad, lite snuvig men mätt och belåten. Jag var mellanmjölk. Jag var pissljummen. Jag var intetsägande. Men inte neråt, inte ledsen, inte upprörd, inte arg. Jag bara var. Jag hade precis klivit ut ur omklädningsrummet och var på väg upp mot butiken när en bekant röst ropade "Matteeee!" och jag kunde tydligt höra leendet i hans röst. Där och då vände min dag. Där och då vände hela mitt väsen från mellanmjölk till sprudlande. Jag vände såklart på en gång och närmade mig rösten som på ett ögonblick förändrat hela min morgon utan att han ens var medveten om det. Som fyllde mig till bredden med en tillfredställelse likt ingenting annat genom att endast yttra smeknamnet han givit mig. Smeknamnet bara han använder. Man skulle kunna tänka sig att historien slutar där. Att inlägget handlar om hur han gjorde min morgon till en fantastisk morgon genom att ropa på mig och det vore inte en lögn. Det slutar dock inte där. Jag gjorde ansats att krama honom och möttes av att han drog mig intill sig, hårt, och jag minns att jag tänkte att det inte blir bättre än såhär. I famnen på honom. Hur ledsam den tanken än kan verka så tycker jag inte att den är det. Hur vacker är den inte egentligen? Att det som gör mig lyckligare än någonting annat i hela världen är en annans människa blotta närvaro? Blev påmind om vad som egentligen spelar roll i den stunden. Det är lätt att tappa bort sig själv i ett sökanded efter någonting materiellt som kan fylla tomrummet. I den stunden, i hans famn, slogs jag av att hans blotta närvaro GÖR MIG LYCKLIG. Inte bara någonting jag skriver för skrivandets skull. Efter den starten på dagen gick jag upp på avdelningen och startade ingång allt samt dammade med ett leende på läpparna samtidigt som jag visslade samt sjöng för mig själv. Det mina vänner tydder på äkta lycka. Tillfredställelse. Det slog mig då också att jag behöver honom. Jag behöver lyckan han bringar mig. Det är i slutändan skitsamma på vilket sätt. Så länge jag får ha honom överhuvudtaget så köper jag det. Jag tar vad jag kan få, även om det kan verka som ingenting. För han är fan den allra bästa jag någonsin mött.