naket.
Vill inleda denna berättelse med att tala om att jag är en ganska känslig själ som under mina 20 år på jorden behövt utstå en del. Saker som är fullt naturliga och dessvärre en del av allra flestas livsberättelse men saker som trots det satt sina spår. Jag skulle utan att överdriva kunna säga att jag är en rätt ängslig person. Det finns inte många saker som inte skrämmer mig. Inte många saker som inte på något plan gör mig nervös. Missta er inte nu dock. Jag är jävligt tuff. Det må ta emot men jag gör ändå mycket av det som skrämmer mig, mycket av det jag verkligen inte vill. Exempel på dessa saker har varit att jag började plugga vidare trots att blotta tanken på att behöva börja i en ny skola i en ny klass fick det att vända sig i magen. Jag gjorde slut med mitt ex trots att han var mitt allt till femhundra procent. Den som alltid stod där när jag föll. När jag inte klarade av att stå på mina egna två ben stod han åt mig. Han gav mig en trygghet jag behövde för att ta mig igenom gymnasietiden. Vår tid var dock kommen, känslorna hade svalnat och det var på tiden att jag lärde mig att stå på mina egna ben igen. Själv. Jag var dessutom modig nog att hoppa av skolan för att det inte kändes rätt och modig nog att gå på två FANTASTISKA arbetsintervjuer trots ordentlig nervositet. Jag lyckades via dessa skaffa mig ett jobb som säljare på TV & HiFi-avdelningen på Media Markt. Nervositeten, ängsligheten inför hela processen är svår att beskriva. Att tala inför människor är något jag alltid tyckt varit jobbigt (nåja i alla fall sedan puberteten). Intervjuerna var därför en utmaning. Likaså jobbet i sig. Och TV och HiFi kunde jag inte ett smack om. Är det någonting jag vet dock vad det gäller fobier, rädslor och saker som triggar ångest är att man inte får låta dem stoppa en. Jag har legat topp 3 i varuhuset i flera veckor. Jag är 7:a på brown goods nationellt. Jag kan. Jag är grym. Det hade jag inte vetat om jag låtit rädslorna stoppa mig. Nu till vad inlägget egentligen skulle handla om.
För fyra somrar sedan, sommaren 2012, sommaren innan jag skulle börja gymnasiet var jag på Gran Canaria som så många somrar tidigare. Sommaren innan hade jag besvärats av jobbiga tankar innan jag skulle sova - något jag brottats med från och till större delen av mitt liv. Detta skedde på mitt absoluta favorithotell (där jag aldrig sett en spindel, NÅNSIN!) och satte större spår än jag hade kunnat ana. Vi hade redan varit på Gran Canaria en vecka där sommaren 2012 och bytte hotell från ett mysigt i Bahia Feliz till det riktigt riktigt flotta femstjärniga Gran Hotel Lopesan Costa Meloneras i Meloneras och händelserna året innan hade tydligen satt större spår i mig än vad jag insett för redan samma eftermiddag som vi anlände till Lopesan rämnade hela min värld under mina fötter. Det handlade i princip om en rädsla att jag skulle vakna, mitt i natten, utan kontroll. Det är ett återkommande tema i dessa katastroftankar. Rädslan handlade denna gång om att jag utan att kunna stoppa mig själv, pga inte jag som har kontrollen, skulle hoppa från balkongen. Också ett återkommande tema - döden eller skador på andra sätt. Den veckan blev den absolut värsta veckan i mitt liv. Jag var ett emotionellt vrak som i princip läste, grät och sov. Jag hade ingen aptit över huvud taget. För att kunna somna var min låtsasmamma tvungen att sitta uppe, ibland flera timmar, och klappa på mig samt sjunga för mig. 16-åriga Matilda behövde någon som sjöng vaggvisor för henne. Regression much? Vaknade jag mitt i natten och båda sov bara grät jag i ren och skär panik. Jag ville bara hem, till min mamma, till tryggheten. Denna vecka satte sina spår kan jag tala om och när jag väl kom hem sa jag kort och gott "aldrig mer!". Jag har inte varit i ett varmt land sedan dess. Jag har varit i England ett par gånger men inte mer än så. I början var det bara varma länder jag skulle undvika. Därefter blev det att åka utomlands i sin helhet. Inga andra länder än Sverige var trygga. Därefter kunde jag inte ens sova hemifrån längre. Inte på hotell, inte på finlandsbåt, inte hos min dåvarande pojkvän. Därefter kunde jag inte sova utan att ha en serie igång hela natten. Jag kunde inte heller läsa läskiga böcker eller se filmer/serier där någon dog/skadade någon/skadade sig själv. Det som skedde var att händelsen sommaren 2012, hur djupt det skakade mig och på den nivån det skrämde mig gjorde att jag gjorde mitt liv mindre och mindre. När man inte möter en rädsla så växer den. När man inte konfronterar rädslan tar den till slut över ens liv. I början var varma länder problemet, rädslan. Till sist var jag rädd för nästan allt.
Mitt mål för 2016 (och en bit av 2015) har varit och är att ta tillbaka mitt liv. Det handlar om att utmana mig själv. Lära mig igen vad jag faktiskt är kapabel till. I sommar ska jag tillbaka till Gran Canaria, till samma hotell. Jag ska inte längre vara en åskådare i mitt eget liv. Jag är huvudpersonen.