You want her, you need her and I'll never be her.
Jag har i 3,5 månad, give or take, trott att den bästa medicinen för mig vore att hoppa direkt in i någonting nytt. Bara dyka rätt in i det okända och förlora mig själv helt i en ny romans. Jag har, sedan det tog slut, trott att jag är hel nog att öppna upp mig för någonting nytt när tillfälle väl ges. Nu börjar jag undra om det stämmer. Allting som ens kommit i närheten av någonting seriöst har fysiskt äcklat mig. Jag har äcklats av en rad människor. Den enda som inte äcklar mig, det enda jag vill ha, är han jag inte kan få. Jag undrar om det är därför han är så lockande. För att han är omöjlig. Han är den perfekta distraktionen. Någon jag kan tråna efter men aldrig behöver oroa mig över, inte på riktigt, då det aldrig kommer bli någonting.
Osäker på om denna insikt, om det nu är så, är upplyftande eller nedtyngande. Att jag är så pass trasig att den enda som inte äcklar mig är han jag inte kan få? Eller om jag bör se det som så att den jag vill ha egentligen bara är ett hjärnspöke. Att känslorna kommer svalna så fort jag läkt? Who the fuck knows asså.