22:06, 7/7-16.
Hela situationen med dig beskrivs bäst som ett emotionellt virrvarr. Skulle någon be mig förklara vad exakt det är som pågått sedan första gången vi träffades så hade jag nog inte kunnat det. Det känns som om jag skrivit sönder händelse men jag visste ögonblickligen, från första sekund, vad som väntade oss. Mig. Motsägelsefullt, kanske någon tänker, i och med att jag precis hävdade att jag inte skulle kunna förklara oss men jag visste verkligen på en gång att du skulle bli viktig för mig.
Vår relation beskrivs nog bäst som dysfunktionell. Vi klickade på en gång. Redan min första vecka satt jag med min chef som frågade hur allting kändes och jag förklarade glatt att jag var så glad att jag och du kom så väl överens. Att vi verkligen klickat. Att det kändes sjukt bra. För det gjorde det. Problemet var bara det att vi inte endast klickade på ett vänskapligt plan. Att man attraheras till vissa människor är allmänt vetande och herregud du och jag drogs till varann som magneter redan de första veckorna. Detta eskalerade bara med tiden. Vi blev allt mer och mer närgångna. Till den grad att folk började undra om det var någonting mellan oss. Så till den grad att jag började undra ifall det var någonting mellan oss. Inte betedde man sig såsom vi gjorde mot varandra om man inte, på något plan, ville ha varandra. Det står jag fast vid än idag. Någonstans här började saker och ting bli riktigt komplicerade för att vara så tätt med nån man attraheras av på flera olika plan utan att fatta tycke är en omöjlighet. Så mitt i allt, kanske redan från första dagen - det låter jag vara osagt, utvecklade jag äkta känslor för dig. Vi hade en rad snack, bland annat på fyllan, om hur jag inte klarade det. Om hur jag behövde mitt space. Men så återgick saker och ting alltid till det normala inom några dagar. Och sen försvann du. Pang. Idag har vi en relation som till största delen går ut på att förolämpa varandra för att vi inte kan vara så känslosamma och nära varandra som vi vill vara. Den andra delen av tiden är vi sjukt seriösa och kommer in på ämnen som nästan alltid försätter mig i tårar. Jag måste vidare, det är så givet och så självklart. Jag kan inte ha det såhär. Jag är "technically single, emotionally unavailable" och det börjar bli rätt långtråkigt.
Herregud. En tanke slog mig precis. Tänk om jag var anledningen till att du sökte dig vidare? Långsökt kanske. Då hade vi nog inte hållt kontakten. Om jag fick dig att fly?