22:22, 10/7-16.
Det börjar gå upp för mig hur betydelselös jag faktiskt är för dig. Hur liten roll jag spelar i ditt liv. Det var allt annat än du fick mig att känna när vi väl arbetade tillsammans. Men det var väl din charm. Hur sedd man blev. Hur omtyckt man kände sig. Nåväl. Den insikten är nog enbart nyttig. Så att jag kan traska vidare, tids nog, med mitt. Så att jag ej är kvar i bubblan där du är allt. Det är bortkastad tid, den tid jag spenderar på dig.
Vi delade någonting, under några månader, på något sätt. Men det var då. Det spelar liksom ingen roll hur du kände, hur det egentligen låg till, varför du betedde dig som du gjorde och vad allt betydde. Det som spelar roll är hur du behandlat och behandlar mig. Just nu? Som luft. Är det SÅ jag tycker att jag förtjänar att bli behandlad? Givetvis inte. Så varför klamrar jag mig fast vid det då? Vid en man som jag enbart duger för när det passar honom? Varför förminskar jag mig själv så till den grad att jag lyder hans minsta vink utan att tänka på mitt eget välmående? Nä det räcker verkligen. Technically single, emotionally unavailable - ord som beskrivit mig nu sedan november. Inte mer. Det räcker nuuuu.