Aldrig igen.
"jag vill inte vara din flickvän det har jag redan vart" iallafall emotionellt. Inte din flickvän ordagrant. Men jag har varit någonting för dig. Någonting som står över vänskap. Nånstans där jag inte borde varit.
"du säger du ska ändra dig men jag tror dig knappast" 3 gånger tror jag att vi hade snack om hur ditt beteende skadade mig. Om hur det förvirrade mig. Jag klarade inte av att ha dig så nära. Det sket du i. Ett par dagar efter snacken var allt precis som vanligt. Fyfan.
"trodde vi var på riktigt men den känslan försvann" jag trodde att vi delade något. Jag kände någonting som var äkta. Det gjorde inte du. Även om du fick mig att tvivla gång på gång på gång på vad du faktiskt kände. Om du trots att du påstod att du ej kände någonting faktiskt gjorde det. Det är stundtals den enda rimliga förklaringen. Men vi återkommer till det.
"du och dina lögner ni går hand i hand" jag vet aldrig riktigt med dig. Ifall du menar det du säger. Ifall det är sanning. Om det är en vinklad sanning. Om det gömmer sig en sanning bakom dina skämt eller ifall de är lika tomma som dina övriga ord. Att allt du sagt och påstått skulle vara ren och skär sanning har jag mycket svårt och tro. Snarare är ni en och samma.
"förtjänar mycket bättre, tog mig tid att fatta" jag förtjänar bättre. Framförallt förtjänar jag mer än att vara någons "när-det-passar". För det är vad jag känner mig som nu. Min rumpa dög när ingen annan fanns i närheten. Min famn dög när hon var någon annanstans. Mina sms duger när du befinner dig i ett annat land. Mitt sällskap duger när ingen annan kan.
"låg i sängen på en lördag framför tv:n men vad gör jag? mina känslor de är sköra hela världen ska få höra" att jag skulle berätta för hela världen vad du utsatt mig för eller inte utsatt mig för är långt ifrån verkligheten. Men i denna text förmedlar jag det hela. Och det är i princip samma sak.
"för jag vill inte må sådär" i ett par månaders tid var den enda verkligheten som existerade du och jag beskyller inte dig till fullo för den biten men så var det. Det fanns ingenting annat. Du var luften jag andades och solen min planet kretsade kring. Istället för att ta avstånd och kyla ner denna bubblande förälskelse spädde du på det. Matade mig med "tänk om?" och behandlade mig på ett sätt som förvärrade allt. Jag levde i plågor. Plågad av att komma otroligt nära någon men aldrig tillräckligt nära. Sedan försvann du och vid två tillfällen nu har du dykt upp på mitt jobb. Vid båda gångerna har min reaktion varit densamma. Fullständig panik. Hjärtat slår i 180 och vägrar lugna sig. Tankarna rusar. Ett illamående väller fram och jag kan inte tänka klart. Det enda jag vet är att jag måste fly. Jag måste bort. Fly dig. Du är fara. Du kommer orsaka mig mer smärta om jag får syn på dig och mitt lilla bräckliga ihoptejpade hjärta klarar inte det just nu. Idag lyckades jag fly. Jag flydde ner på lagret. Jag flydde in i hemliga rummet. Allt för att fly dig. Fly er. Fly det som kan skada.
För ett par veckor sedan lyckades jag tyvärr inte fly. Vi hälsade, lite stelt, tydligen blev jag röd i ansiktet men det förvånar mig inte i och med att hjärtat slog som en galloperande häst. Jag stod där en liten stund. Kallpratade men insåg ganska snabbt att "jag klarar inte det här". Så jag gick. Började fixa med annat. Försökte bibehålla den vägg jag successivt byggt upp sedan du lämnade. Tänkte att du går väl snart. Strax kan jag väl andas igen. Men så gick du inte. Och så blev jag medbjuden till en middag. En middag som skulle innebära garanterad ensamtid med dig. Det som trumfar allt. Det som står över allt. Det jag vill ha mest av allt i hela världen. Det jag skulle välja framför allting annat om jag var tvungen. Och så rasade väggen. Den jag spenderat en hel månad med att bygga upp. En vägg du omöjligen kunde passera. När väggen väl hade rasat var det kört. Allt jag kunde tänka på då var att spendera tid med dig. Och det fick jag. Vi, bara du och jag, åkte runt i din bil, tvättade den, pratade djupt och grunt, lyssnade på fantastisk musik, promenerade, åkte till Ikea. Så lycklig som jag var under de två timmarna har jag inte varit varken förr eller sen. Kvällen löpte på. I ditt sällskap. Du var frånvarande under middagen, smsandes med "älskling", jag tyckte mig urskilja ett sms som lydde "är hon där eller..." och tänkte ojojoj trubbel i paradiset samtidigt som jag höll tummarna i smyg. Jag har hört att älskar man verkligen någon så vill man villkorslöst dennes bästa. Men om man älskar sig själv mer då? Då vill man ju sitt eget bästa, och jag har länge varit övertygad om att mitt bästa är med dig. Sedan skjutsade du mig, hela vägen hem. Och jag tänkte att vad fin du är. Och tack livet för denna kväll.
Så borde jag inte tänkt för den raserade mig. Det lilla skydd jag byggt upp mot dig existerade inte och morgonen därpå var jag som en våt fläck. Ett oskyddat spädbarn i solljus. Det skavde och sved och det enda jag kunde tänka på var du. Och det enda jag ville var att få dig. Det enda som aldrig kommer ske. Och jag insåg att det bara var att börja bygga på väggen igen. Mura in mig. Eller dig. Vilket som nu är lättast. Men jag måste fly dig. Jag måste fly ditt onda grepp och få chans att läka. Utan att du sätter klorna i mig igen. Drar in mig i någonting mörkt. Jag klarar inte av att säga nej. Tvinga mig inte behöva säga nej. Var klok och vuxen nog att förstå att jag inte klarar av det.
Who am I kidding though. Vi ska ses nästnästa fredag och jag kommer vakna lördagsmorgonen därpå som den våta fläcken igen. Och så lär det fortsätta så tills den dagen då jag är över dig. När fan det nu blir.