en tildas blogg

Vid två tillfällen nu har du dykt upp på mitt jobb. Vid båda gångerna har min reaktion varit densamma. Fullständig panik. Hjärtat slår i 180 och vägrar lugna sig. Tankarna rusar. Ett illamående väller fram och jag kan inte tänka klart. Det enda jag vet är att jag måste fly. Jag måste bort. Fly dig. Du är fara. Du kommer orsaka mig mer smärta om jag får syn på dig och mitt lilla bräckliga ihoptejpade hjärta klarar inte det just nu. Idag lyckades jag fly. Jag flydde ner på lagret. Jag flydde in i hemliga rummet. Allt för att fly dig. Fly er. Fly det som kan skada. För ett par veckor sedan lyckades jag tyvärr inte. Vi hälsade, lite stelt, tydligen blev jag röd i ansiktet men det förvånar mig inte i och med att hjärtat slog som en galloperande häst. Jag stod där en liten stund. Kallpratade men insåg ganska snabbt att "jag klarar inte det här". Så jag gick. Började fixa med annat. Försökte bibehålla den vägg jag successivt byggt upp sedan du lämnade. Tänkte att du går väl snart. Strax kan jag väl andas igen. Men så gick du inte. Och så blev jag medbjuden till en middag. En middag som skulle innebära garanterad ensamtid med dig. Det som trumfar allt. Det som står över allt. Det jag vill ha mest av allt i hela världen. Det jag skulle välja framför allting annat om jag var tvungen. Och så rasade väggen. Den jag spenderat en hel månad med att bygga upp. När väggen väl hade rasat var det kört. Allt jag kunde tänka på då var att få spendera tid med dig. Och det fick jag. Vi, bara du och jag, åkte runt i din bil, tvättade den, pratade djupt och grunt, lyssnade på fantastisk musik, promenerade, åkte till Ikea. Så lycklig som jag var under de två timmarna har jag inte varit varken förr eller sen. Kvällen löpte på. I ditt sällskap. Du var frånvarande under middagen, smsandes med "älskling", jag tyckte mig urskilja ett sms som lydde "är hon där eller..." och tänkte ojojoj trubbel i paradiset samtidigt som jag höll tummarna i smyg. Jag har hört att älskar man verkligen någon så vill man villkorslöst dennes bästa. Men om man älskar sig själv mer då? Då vill man ju sitt eget bästa, och jag har länge varit övertygad om att mitt bästa är med dig. Sedan skjutsade du mig, hela vägen hem. Och jag tänkte att vad fin du är. Och tack livet för denna kväll. 

Så borde jag inte tänkt för den raserade mig. Det lilla skydd, den vägg jag byggt upp mot dig, existerade inte längre och morgonen därpå var jag i småbitar. Trasig. Det skavde och sved och det enda jag kunde tänka på var dig. Och det enda jag ville var att höra av mig till dig. Där och då insåg jag att det bara var att börja bygga på väggen igen. Mura in mig. Eller dig. Vilket som nu är lättast. Men jag måste fly dig. Jag måste fly ditt onda grepp och få chans att läka. Utan att du sätter klorna i mig igen. Drar in mig i någonting mörkt. Jag klarar inte av att säga nej. Tvinga mig inte behöva säga nej. Var klok och vuxen nog att förstå att jag inte klarar av det. 

Who am I kidding though. Vi ska ses nästnästa fredag och jag kommer vakna lördagsmorgonen därpå som den trasiga flickan igen. Och så lär det fortsätta så tills den dagen då jag är över dig. När fan det nu blir.