2016-06-05 21:49
Är det någonting du bör bespara mig så är det åsynen av er två tillsammans. Det jag var tvungen att bevittna igår var mannen jag är, och varit i sex månader nu, hopplöst förälskad i tillsammans med sin respektive. Trots att jag vetat om er. Om henne. I sex månader så dog jag inombords på fläcken. Jag bokstavligen kände hur mitt hjärta krympte ihop till en liten boll vid första anblick.
Er kärlek äcklar mig. Litegrann. Så mycket uppmärksamhet du sökt hos mig och så mycket uppmärksamhet du sökt hos mig talar inte för att ni är helt lyckliga. Det talar inte för att det är rätt. Det talar inte för att ni är mogna för att bygga en framtid ihop. Jag tror av hela mitt hjärta att ni kommer komma till den insikten förr eller senare. Jag må vara fel för dig. Men hon är fan inte heller rätt. Inte än iallafall. Så valpig som du är. Ett av mina starkaste och smärtsammaste minnen sammanlänkade med din valpighet är detta:
Du och jag stod uppe på avdelningen. Bara vi två. Ett par dagar ett av våra ökända "snack" där jag bett dig chilla, ordagrant, med hur du betedde dig mot mig. Du kom bakifrån och kramade om mig och i samma stund insåg du att du kanske inte borde göra så varpå du viskade "såhär får inte jag göra... du blir obekväm då...". Inom mig kunde jag bara sucka. Det var ju inte alls det jag försökt förmedla. "Nej det blir jag inte, är inte alls vad det handlar om..." svarade jag. "tror du att jag är kär i dig nu?" var ditt mjuka men ändå syrliga svar. "nej, det tror jag inte" sade jag då. "synd för det är jag..." valde du att avsluta med. I samma ärliga mjuka tonläge. Fortfarande med armarna runt mig. Det enda jag kunde tänka var "är han???" och "din jävla idiot". Det var precis ett SÅNT HÄR "tänk om"-scenario jag inte behövde. Sådana som redan rört till det tillräckligt. Du ville att jag skulle undra. Du ville att jag skulle svansa efter. Du gillade den uppmärksamheten och du var inte redo att ge upp den. Kort därefter insåg du vad du sagt, vad du gjort och utbrast "nej jag bara skoja förlåt jag skulle inte sagt sådär, jag bara skojade". Men skadan var redan skedd. I de allra flesta fall gömmer det sig sanning, om än bara en gnutta, i varje skämt. Du hade inte sagt att du var kär i mig om det inte var en gnutta sant. Om det var helt otänkbart. Fyfan.
Du och jag stod uppe på avdelningen. Bara vi två. Ett par dagar ett av våra ökända "snack" där jag bett dig chilla, ordagrant, med hur du betedde dig mot mig. Du kom bakifrån och kramade om mig och i samma stund insåg du att du kanske inte borde göra så varpå du viskade "såhär får inte jag göra... du blir obekväm då...". Inom mig kunde jag bara sucka. Det var ju inte alls det jag försökt förmedla. "Nej det blir jag inte, är inte alls vad det handlar om..." svarade jag. "tror du att jag är kär i dig nu?" var ditt mjuka men ändå syrliga svar. "nej, det tror jag inte" sade jag då. "synd för det är jag..." valde du att avsluta med. I samma ärliga mjuka tonläge. Fortfarande med armarna runt mig. Det enda jag kunde tänka var "är han???" och "din jävla idiot". Det var precis ett SÅNT HÄR "tänk om"-scenario jag inte behövde. Sådana som redan rört till det tillräckligt. Du ville att jag skulle undra. Du ville att jag skulle svansa efter. Du gillade den uppmärksamheten och du var inte redo att ge upp den. Kort därefter insåg du vad du sagt, vad du gjort och utbrast "nej jag bara skoja förlåt jag skulle inte sagt sådär, jag bara skojade". Men skadan var redan skedd. I de allra flesta fall gömmer det sig sanning, om än bara en gnutta, i varje skämt. Du hade inte sagt att du var kär i mig om det inte var en gnutta sant. Om det var helt otänkbart. Fyfan.
Jag hoppas att du och jag kan ha ett samtal i framtiden. I en ganska avlägsen framtid för bästa resultat. Där jag får möjlighet att fråga dig hur det VERKLIGEN låg till under vår tid ihop. Var allt verkligen bara inbillning från min sida eller delade vi faktiskt något? Kände du faktiskt någonting för mig, som du inte riktigt kunde erkänna för dig själv där och då på grund av henne? Eller? Jag vill så gärna veta.