5/9-16 22:29
I skydd av mörkret sitter jag nu här igen och knapprar. Villig att spilla ut mitt hjärtas innehåll i en text. Alltför många gånger på sistone har jag känt mig blockerad. Orden kommer liksom inte till mig sådär som jag önskar. Som de brukar. Jag vet inte vad som håller mig tillbaka. En kort sekund tänkte jag att det kanske var en avsaknad av känslor men let's face it. Jag har aldrig en avsaknad av känslor. Prestationsångest möjligtvis. En vilja så stark att den hämmar mig. Nåja.
Jag undrar när senast det gick en dag utan att jag tänkte på honom. Jag vill minnas att det inte hänt sedan vi lärde känna varandra. Jag har kommit på mig själv med att bli nostalgisk över minsta lilla sak som rör honom. Ett ärr, som nu bleknat, som jag fick första dagen på jobbet. Första gången jag träffade honom. Hur han lärde mig att man själv kunde skriva i "ort och datum" på Nordea-papprena för att underlätta för kunderna. Snabba på det hela lite. Bebe Rexhas Take Me Home. Det kanske är en bra sak? Ett tecken på att han är en del av ett förflutet. Någon att sakna. Eller så betyder det att allt han rört vid blivit till guld. Fordonsgas, Albatraoz, nya byxor och allt däremellan. Dessvärre inte bokstavligt talat.