20:18, 8/11-16.
Den senaste veckan har jag känt ett pirr jag inte känt på länge. Jag har känt lyckan bubbla igenom min kropp. Jag har kommit på mig själv med att inte kunna sluta le. Allt på grund av eller tack vare en människas inträde i mitt liv. Vi är ingenting idag. Vi kanske är några som är påväg mot någonting. Men vi är inte någonting. Tre gånger har vi setts. En nästintill ofrivillig och två högst frivilliga därefter. Vi har sen senaste gången vi sågs smsat och talat i telefon rätt regelbundet. Jag kan säga såhär: jag gillar honom. Det är ingen hemlighet, ingenting jag känner att jag behöver hymla med. Han gillar mig också, det förstår jag. Det vet jag.
Det är så spännande, sånt här. Precis i början, i full färd med att lära känna varandra. Med att förstå varandra. Men också frusterande att inte veta, att undra, fundera, tänka. Precis som livet i sin helhet, antar jag.