22:19, 12/11-16
Ikväll har jag ett pirr i kroppen. En känsla av förväntan. En känsla av längtan. En känsla jag inte känt på länge, inte på rätt sätt iallafall. Inte på ett sunt sätt.
Har lärt mig att det är förvånansvärt lätt att känna det där pirret. Att fatta tycke för någon. Det händer rätt frekvent att någon fångar ens intresse. Svårigheten ligger i att inte fastna i någonting destruktivt. Att inte fastna i någonting som egentligen tar mer än det ger men som är förklätt i någonting rosaskimrande. I flera månaders tid var jag fast i någonting som precis på ytan kändes ASKUL och ASBRA. Har beskrivit det som dagen innan julafton, ett pirr och en längtan utan dess like. MEN. Så fort man skrapade bara lite lite på denna yta fann man någonting helt annat. Någonting tungt. Ledsamt. Jobbigt. En verklighet som jag blundade för i månader. Eller åtminstone försökte blunda för. Jag var en känslomässig bergochdalbana. Upp, ner, UUUUUPP, ner, upp, NEEER.
Jag skulle vilja skriva att jag till slut fick nog. Insåg att jag enbart skadade mig själv. Att jag rent aktivt tog beslutet att gå vidare. Men så var det inte. Turligt nog fick jag distans från allt. Från honom. Avståndet gjorde att jag kunde tänka klart och jag insåg hur mycket bättre jag faktiskt mådde utan honom. När jag hade fått kliva av den där helvetes-åkattraktionen.
Detta pirr är annorlunda. Det skulle kunna vara början på någonting bra, läkande, fint. Tvärtemot allt jag upplevt på sistone. Vi får hoppas det.