.
Stundtals blir jag så jävla pirrig i kroppen av kärlek till honom. Fan så fin han är. Fan så mycket jag tycker om honom. Hur han lyckas hålla ihop alla de pusselbitar som är jag om än bara för en stund. Hur han får de gråa molnen att skingra sig. Hur han gör det enklare att andas endast genom att vara där. Han gör inte ens någonting rent aktivt många gånger. Han bara är där, i min närhet. Han bara finns där.
Efter två veckors mörker satt jag sedan där i hans famn och kunde inte sluta le. Jag minns att han frågade mig varför jag log och det enda jag kunde säga var "det här". Att få sitta ihopkurad i hans famn, få känna hans armar runtom mig, det är allt. Allt jag behöver, allt jag vill ha. Varken mer eller mindre. Jag vill ha honom, varenda del, varenda dag. Vid varenda motgång. Vartenda bråk. Vartenda tjafs. Oavsett hur tufft det blir. Villkorslöst.