4/1-17, 22:35.
Mitt hjärta gick i bitar när han berättade att han är i stockholm nästa gång den 14 februari. Det är en månad och tio dagar. Det skulle innebära att vi inte hade setts på två månader. Sen smulades bitarna sönder ytterligare när han förklarade att han förmodligen inte kommer ifrån ändå. Att vi inte kommer kunna ses.
Det finns ingenting jag vill hellre än att få träffa honom. Få krama honom. Pussa på honom. Se honom le. Dra fingrarna över hans läppar. Lägga mig så nära honom som det bara går och hålla fast. Inte släppa taget. För ett tag bara existera den stunden. I honom. I oss.
Jag måste se till att lösa det, på något sätt. Jag bara måste.