-
Med tiden kommer tankarna. Med tankarna kommer frågorna. Hur var allt egentligen, hur mådde jag under tiden, när gick allting utför?
Det gör så jävla ont att älska någon som inte är bra för en. Att älska någon som gör en illa.
Jag känner mig fruktansvärt besviken. Frågan är bara på vem. Mig själv? För att jag tillät mig själv hamna i den där situationen. För att jag stannade kvar. För att jag höll fast vid någon som inte var bra för mig. För att jag grät mig själv till sömns nästintill varje natt och fortfarande stannade. På honom? För att han gjorde så att jag grät mig själv till sömns. För att han inte var bra för mig. För... anledningarna är för många för att rabbla.
Jag har aldrig någonsin känt mig så ensam i en annan människas sällskap som jag gjorde tillsammans med honom. Jag minns att jag låg bredvid honom i den mjuka hotellsängen, på det fina hotellrummet, på det ansenliga hotellet i Stockholms innerstad och fällde tysta tårar. Ville inte att han skulle höra. Ångesten växte tumultartat. Jag ville inte vara där - jag borde inte vara där. Hela min kropp skrek att det var fel. Men... så vaknade han till, jag kröp in i hans famn, torkade snabbt bort tårarna med täcket, intalade mig själv att det bara var hjärnspöken och somnade. Det är så bisarrt, hur mycket man kan lura sig själv. Morgonen därpå var jag ensam när jag vaknade och lättnaden var enorm. Jag kunde vara mig själv.
Man skulle kunna tro att detta var sista gången vi sågs.. att det fick vara nog där, men icke. Två dagar senare sågs vi igen. Jag tror man skulle kunna beskriva mitt agerande som desperat. Jag var desperat efter att älskas och åtrås. Så pass desperat att jag skadade mig själv i jakten på det.
Det finns så mycket jag skulle kunna skriva, behöva skriva, om vår tid ihop. Men jag vågar inte, inte än. Jag tror att det beror på att han fortfarande lever inom mig. Han finns fortfarande i mitt hjärta. Jag kan inte riktigt förklara det. Det är fullt möjligt att älska någon och på samma gång inte vilja ha någonting alls att göra med denne. Jag VET att jag inte ska vara med honom. Jag vet att det skadade mig så pass mycket att jag hade tappat all tro på framtiden, allt jag såg var grått. Jag var fast i någonting som gjorde mig så illa att jag inte längre såg fram emot resten av mitt liv. Ändå stannade jag kvar. Jag KAN inte förstå.