slut som artist
Jag vet inte hur långt jag kommer kunna ta mig i detta innan min hjärna säger "stopp, stanna, hit men inte längre". Hur långt jag tar mig Innan jag får vända om. Inann jag återigen får bädda ner detta minne i någonting vitt och fluffigt.
Jag minns känslan av tågstationens kalla stengolv genom mina tunna jeans. James Bay's ord "come on let it go, just let it be. Why dont you be you and I'll be me" strömmade genom hörlurarna. Jag kände mig klar. Nedbruten. Färdig. Ensam. Tom. Förkrossad. Jag har tidigare uttryckt mig som så att jag var fast i någonting som gjorde mig så illa att jag inte längre såg fram emot resten av mitt liv. Jag skulle kunna påstå att detta var kulmen på den historian men det vore att fara med osanning. Den mardrömen kulminerade inte bara en gång. Jag försöker räkna i huvudet och trots att jag vet med mig att det blåste upp till storm var och varannan natt så kan jag bara minnas ett fåtal gånger. Jag vet inte om jag tryckt undan minnen av självförakt eller i självförsvar. Om jag skäms eller om jag försöker skydda mig själv. Om jag medvetet väljer att inte veta.
Jag bara satt där, på perrongen, som i ett töcken. Världen rörde sig runtomkring mig. Tiden tickade men jag stod still. Jag kunde inte förmå mina ben att röra sig. Inom mig vrålade en orkan av känslor. Ut kom ingenting.
Aldrig mer.