ö
Idag vaknade jag upp i ångesten. Hjärtat slog tusen slag i sekunden från första sekund och klumpen i magen var omisskännlig. Är så mycket som känns jobbigt denna morgonen. Uppbrottet. Att jag inte äter som jag borde. Att jag har ett viktigt seminarium i eftermiddag med människor jag inte känner. Att jag inte börjat tentaplugga än.
Ovanstående skrevs morgonen den 21a oktober en dag som började i ångest men övergick i ett uppvaknande. Fick svart på vitt att jag inte är i kontakt med mina känslor. Att jag för allt vad jag kan kämpar med att trycka bort det jobbiga. Det har lett till konstant ångest, ihopbitna spända käkar och ett undvikande beteende i det mesta. Varför? för att jag är rädd för det som är jobbigt, det som gör ont. Som att jag inte skulle klara av det. Jag har formats av separationer, kriser, uppbrott och flyttar. Jag har formats av trauman. Jag är skadad. Men jag är också stark. Starkare än vad man kanske kan tro. Det vet jag nu. Det gör mig uppfylld av en sorts stolhet som ingenting annat i mitt liv någonsin gett mig. Klarar jag det ena med det tredje så klarar jag ju vad som helst? Inget kan stoppa mig?
Att hoppa av skolan att ge mig ut i världen för att upptäcka mig själv. Det är tack vare detta. Att jag tvingats vakna upp ur något zombie-liknande förhållningssätt till livet där allt bara rullade på. Jag ska ta mig fan leva. Våga. Prova. Ändra mig. Ändra mig igen. Göra fel. Göra rätt. Älska. Hata. Skratta. Gråta. Längta. Sakna.
Många gånger har jag känt att jag nog kommer att se tillbaka på när det tog slut med Alexander och inse att det var det bästa som någonsin hänt mig. För att jag vaknade upp. Jag hoppas innerligt det.
Tack å bock.