en tildas blogg

Hur det känns?
Som att drunkna om och om igen i ett hav av känslor. Att ruskas om och vakna upp till någonting som känns som en mardröm.
Hur det är att förlora sin bästa vän?
Fruktansvärt. Det finns inget annat sätt att se det på. Människan som var allt i 2,5 år ska jag nu försöka glömma. Människan jag delade allt med får jag inte längre dela allting med. Människans som kunde mig utan och innan. Som förstod mig på så många plan. Som alltid tog hand om mig. Som alltid värnade om mig och ville mitt bästa. Min människa. Den människan är inte längre min människa. 

Hur det är?
Så jävla läskigt. Jag har fått insikt i vad folk menar när de säger att de blir rädda för kärleken. Att släppa in någon ny. För vetskapen om att man kommer gå igenom något sånt här fler gånger? Fy faaan säger jag bara. Det är vidrigt. 

Jag vet varför det tog slut. I slutändan var det säkert rätt att det tog slut. Det gör det dock inte mindre smärtsamt. Det handlar inte i min värld om att förlora en "pojkvän" utan min bästa vän. Det är vad som gör ont. Jag tror säkert att det finns någon annan där ute för mig. Men det blir liksom så obetydligt när den enda man vill ha nära sig är den som man måste försöka släppa. Jag tror faktiskt inte att vi var kära i varandra längre. Jag kan se att det var inte så jävla bra mot slutet. Vi var bästa vänner utan tvekan. Men kära? Ämnade för varandra på det planet? Jag tror nog inte det. Det hjälper mig lite. Att försöka intala mig själv det. Att detta var för det bästa. Men så sköljer det över mig att han är ute ur mitt liv för alltid och jag blir som förlamad. Ångesten har mig i sitt grepp. Den har bosatt sig i mitt bröst och vägrar lämna mig ifred just nu. Jag förstår att det handlar om en dag i taget, om att tillåta mig själv att vara ledsen, om att släppa och gå vidare. I get it. Jag gör mitt bästa.

 

Att det jag har svårast med är att tillåta mig själv vara ledsen trodde jag dock inte. Jag vill helst inte fokusera på smärtan utan distrahera mig själv och trycka undan den. Förhoppningsvis kommer jag framåt ändå. Jag vet inte om jag är stark nog att deala med smärtan head on just nu - eller någonsin. Förhoppningsvis fungerar detta sätt också. Jag hoppas att jag om en tid kan se tillbaka och inse att ångesten nu lämnat mig ifred. Att jag mår bra. Jag är en fighter. Det vet jag. 

 

Ha det.