20/8-16 22:28
På något vis är det fascinerande att jag, trots denna period av total tystnad (1,5 månader för att vara exakt), fortfarande är i hans grepp helt och fullt. Jag stod nyss i badrummet med en ögonfrans på fingret och innan jag visste ordet av hade jag sänt iväg en önskning gällande honom. Gällande oss.
Som utomstående kan jag förstå att man kan ifrågasätta vad jag håller på med. Det har snart gått ett ÅR och jag är fortfarande fast i honom helt och fullt. Jag förstår att det inte verkar vettigt. Jag förstår att man kan tycka att jag för länge sedan borde gått vidare. Släppt taget. Jag förstår det. MEN. Det man som utomstående inte förstår är vad vi delade och vad han väckte inom mig. Jag har skrivit sönder denna händelse men SEKUNDEN jag lade ögonen på honom så kände jag någonting. Någonting som var dött vaknade till liv vid första anblick av denna mannen. Jag skulle inte kalla det kärlek vid första ögonkastet. Jag tror inte på det, det är en omöjlighet att älska någon från första stund. Men jag tror det jag upplevde är vad folk syftar på när de talar om just kärlek vid första ögonkastet. En överväldigande känsla av värme och igenkännande som gör att man bara VET. Han där, han kommer att bli min. We hit it off, straight away, och spenderade sedan kommande månader väldigt nära varandra. Han var min trygga punkt på en plats som fortfarande var främmande. Han fick mig att skratta. Le. Må bra. Han fick mig att känna mig fin. Åtråvärd. Önskad. Artighetsfraser blev till öppenhjärtliga samtal och äkta skratt som slutligen blev till trånande blickar, långa kramar och djupa konversationer. Vid detta laget var det KÖRT. Ingen har fått mig att känna som han gör, varken förr eller senare. Hur släpper man taget om det? På något plan är jag säker på att vi ej träffades av en slump. Omständigheterna gjorde det omöjligt för oss där och då. Men nån gång? Kanske?