en tildas blogg

Jag gick sönder inombords den dagen då du berättade att du sagt upp dig. Eller rättare sagt då han berättade för mig att du hade sagt upp dig, fått jobb någon annanstans. Det sved. Som fan. Att orden inte kom från dig, att så många andra fick veta före mig. Du försökte rädda situationen sen, du försökte släta över, förklara dig. Det fanns tydligen massa anledningar till varför de visste före mig. I efterhand är det hela väl jävligt enkelt? Jag hade inte den plats i ditt liv och i ditt hjärta som jag trodde. Som jag förtjänade. Därför visste dem före mig. Hur du än försökte slingra dig ur det för att du såg hur djupt det sårade mig. 
Minnet av dig och mig tätt ihopslingrade i hemliga rummet är fastetsat i mitt inre. Jag hulkandes. Som jag grät den dagen, i din famn, senare, på bussen. Så ledsen som jag var. 

 

Fick alltså höra det från nån annan till å börja med. Kände ba va i helvete har inte vi en starkare relation än så? Men tänkte att det kanske inte stämde. Så kom du upp på avdelningen rätt nonchalant å jag fick det bekräftat att jo. Du ska sluta. Allt bara rämnade, jag blev illamående och visste inte var jag skulle ta vägen så jag bara gick. Åkte ner på lagret. Stod där å bara försökte andas. Fick inte. Bestämde mig för att gå på lunch för jag bara kunde inte se dig. Väl på lunch smsade du å ba "var tog du vägen?" Jag ba "äter." Du ba "Okej:) kom förbi mig sen" det svarade jag inte på så skickade du ett till "Men det som du fick reda på nu är inte officiellt än så prata inte med folk på jobbet om det". Där å då jag ba fyfan. Fyfan vad nonchalant. Vad äckligt. Till slut var jag ju tvungen att gå tillbaka t jobbet. Kom upp på avdelningen å försökte undvika dig så gott det gick. Mådde fortfarande sjukt illa och hjärtat slog i 180. Efter ett tag kom du fram till mig å ba "har du tid?" jag ba "mm, men kan vi gå nån annanstans om vi ska snacka". Så gick vi in i "hemliga rummet" där vi garanterat skulle vara ostörda å du började förklara att allt gått sjukt fort, du fick veta som igår å anledningen till att andra visste innan mig var att de jobbar för samma företag. Så efter en stund kunde jag inte hålla emot längre så tårarna började rinna å vi stod där å du höll om mig. Länge. Å jag såg att du också hade tårar i ögonen. Du ba har sovit så jävla dåligt för att jag skulle bli tvungen att ha dessa snack. Det med dig var d som kändes allra jobbigast. Å så sa du typ att vi fortfarande ska umgås. Sen gick du å jag ba sjönk ihop på golvet. Grät. Jag är ett vrak nu. Fyfan så dåligt jag mår. Han är allt. Allt.