You were, I mean you are, meant for me.
Jag kan inte sluta tänka på dig. Jag verkligen kan inte. Tro mig, jag har försökt. Gud som jag försökt. Idag är det på pricken 4 månader sedan vi träffades för allra första gången. Idag är det på pricken 4 månader sedan jag föll pladask. Pang bom sa det. Innan jag visste ordet av låg jag på marken. Som om nån sopade undan mattan för mig. Jag hann knappt blinka.
Lika snabbt som det kom har jag nu fått berättat för mig att slutet stundar. Vår tid är över. Du ska vidare. Jag föll som sagt pladask för dig. Helt och hållet. Du tog mig med storm, gjorde mig hel igen, fick mig att förstå att ett brustet hjärta är inte synonymt med slutet på livet eller slutet på kärleken. Ett brustet hjärta är någonting temporärt. Ett brustet hjärta var ett minne blott redan en vecka in i vår relation.
Du är du till femhundra procent och jag avgudar det. Avgudar din barnslighet, din humor, din förmåga att alltid låta, din kassa musiksmak, din oförmåga att vara seriös, din mjuka sida, hur fysisk du är, hur många komplimanger du slänger ur dig utan att ens tänka dig för. Jag avgudar hur du verkligen får varenda människa att tycka om dig. Jag avgudar hur stort intryck du gjort på mig. Hur fort det gick. Hur mycket du kommit att betyda för mig på endast 4 månader. Jag avgudar att du är så rätt för mig. Att vi är en enhet. Vi är singular. Jag står fast vid detta oavsett vad som sker. Det var meningen att vi skulle träffas för fy fan så bra du varit för mig. Fy fan så högt du fått mig flyga. Som med alla toppar finns det dalar och nedförsbacken nu är brant. Sjukt brant. Allt jag avgudar med dig är sådant som kommer göra avskedet svårare för mig. Du är allt. Om jag får uttrycka mig så. Trots att du inte ens är min. En dag så.