.
Av naturen är jag en rädd människa, en orolig människa, en ängslig människa. Det är sådan jag är och alltid varit, åtminstone så länge jag kan minnas. Jag har accepterat den lotten. Det är såhär och det är okej. Så länge jag lever mitt liv fullt ut ändå. För drygt två år sedan var jag i ett förhållande med en fantatisk kille, jag hade två stabila familjer och hem, gick i skolan med människor jag tyckte om. För drygt två år sedan var mitt liv mindre än någonsin. Som jag tidigare nämnde är jag en ängslig människa av naturen. Det innebär att mycket skrämmer mig, att mycket känns farligt. För var dag som gick lärde jag mig att allt fler saker var farliga, att det var sådant som kunde skrämma mig, att jag borde hålla mig borta. Från en början var det skrämmande att åka utomlands till ett varmt land, så det undvek jag. Den rädslan växte så jag slutade åka utomlands helt och hållet. England är ju precis lika farligt som Gran Canaria. Till slut växte rädslan ännu mer och även ett hotell i stockholms innerstad kändes skrämmande. Till slut kunde jag inte ens sova hemifrån. Jag klarade inte av att sova hos min pojkvän. Av rädslan för att må dåligt. Allt vad tiden led krympte min verklighet. Jag vågade knappt göra någonting, ville inte göra någonting. Tills jag en dag sa stopp. Sedan den dagen har jag arbetat med att återta mitt liv. Jag utmanade mig själv på alla tänkbara sätt och återfann mitt mod. Och det var så jävla häftigt. Med det sagt vet jag att fler saker kommer att skrämma mig såsom den utlandsresan gjorde, jag vet hur gärna man vill kura ihop sig till en boll och gömma sig under täcket. Men jag vet att det är fel. Att man missar allt vad livet har att erbjuda när man ligger i fosterställning i mörkret. Livet är till för att levas inte bara överlevas.