6/8-17, 21:51.
Det tog en stund att inse att pusselbitarna jag hävdade att han höll ihop, var isär på grund av honom. Att de gråa molnen som behövde skingras var där för att han skapat dem. Att jag mår bättre utan honom.
Alltför många gånger fann jag mig själv i tårar, hjärtat värkte. Frustrationen och hjälplösheten var ett faktum. Felet var mitt. Jag var ledsen för att jag återigen hade "fuckat upp". Jag bad om ursäkt för den jag var. För hur jag var. Jag bad om ursäkt för vad jag kände. Jag tackade för att han stod ut med någon som mig. Jag bönade och bad att han skulle stanna vid min sida, jag var inte stark nog att klara mig själv. Jag märkte att jag började undvika honom för att jag inte orkade tjafsa. Slutade berätta saker för att jag inte orkade kritiseras. Inte ville att det skulle leda till tjafs. Aldrig någonsin tog jag upp någonting som skavde hos mig, det var inte lönt. Så många gånger fick han mig att känna mig värdelös, liten, otillräcklig. Aldrig mer.
Man måste inse att de små bra stunderna ej väger upp för allt det som är dåligt. Att trots att vi delade några fina stunder ihop så mådde jag inte bra av att vara med honom. Jag förtjänar mer.
Jag har svurit att aldrig igen tillåta mig själv älskas i halvor. Jag är värd mer än så. Jag förtjänar att känna mig tillräcklig. Inte nån som pekar på det som är mindre älskvärt och ber mig fixa det. Som säger "du är fin, men du skulle kunna bli ännu finare", "du är rojlig och skön men ibland tänker du för mycket", "du är så jobbig när du...", "pallar inte med dig när du är såhär", "är så trött på dig...".
Jag vet inte om jag någonsin kommer att förstå varför jag så febrilt ville behålla relationen med en man som gjorde mig mer ont än gott. Man blir duktig på att ljuga för sig själv och alla andra efter ett tag, har jag förstått. Tillslut visste jag varken in eller ut.
Oj.