5/8-2018
Han besöker mig ibland. I mina drömmar. Jag vaknar alltid morgonen därpå med ett obehag i kroppen. En skavande känsla. Det är ungefär som att han nästlat sig in igen.
Jag stängde dörren för honom för ett drygt år sedan och han hemsöker mig än. Jag förstår att saker måste få ta tid och att drömmarna säkerligen är hjärnans sätt att bearbeta sådant som jag inte ännu bearbetat. Jag hoppas bara att jag blir kvitt honom, tids nog.
Det tog inte så lång tid för mig att inse vilken typ av förhållande jag hade varit i när det väl hade tagit slut. Det är så fruktansvärt lätt att ljuga för sig själv. Att intala sig själv saker som är flera mil ifrån sanningen.
Om jag ångrar att det hände? Både ja och nej. Självklart finns det en del av mig som önskar att jag sluppit genomlida ett år av ångest, panikattacker och tårar. Att jag sluppit gråta mig själv till sömns nästintill varje natt. Att jag hade varit stark nog att lämna tidigare. Att jag hade insett tidigare att jag är värd mer.
Men jag har också lärt mig alldeles ofantligt mycket. Jag har förstått vad kärlek är och vad kärlek absolut inte ska vara. Jag har förstått att jag är värd mer än att älskas i halvor. Jag har förstått att det vi delade inte var äkta och att man aldrig ska nöja sig i kärlek. Jag har förstått vad jag vill ha och vad jag absolut inte vill ha.
För mig så handlar det om någon som bryr sig. När jag tänker på kärlek och ett potentiellt framtida förhållande är det känslan av att känna sig trygg, älskad och omhändertagen som är absolut viktigast. Självklart ska personen i fråga helst se bra ut men det är så fruktansvärt sekundärt. Jag kommer aldrig mer nöja mig med någon som inte uppskattar mig. Som inte förstår hur fucking fantastisk jag är. Som inte inser mitt värde eller behandlar mig därefter. Jag kommer aldrig igen låta någon trampa på mig. Låta någon sparka på mig. Låta någon behandla mig som smuts.